Ekots utgivare, Anne Lagercrantz, har svarat på min artikel om Ekots oförmåga att maska hemliga dokument. Ekochefens svar och min slutreplik eller läs här Ekochefens svar och slutrepliken.
You are currently browsing the archive for the Meddelarfrihet category.
Tags: Ekot, källskydd, Saudiaffären
Jag skriver i dag i Expressen, Sidan 4, om tre frågor som väckts vid läsning av en nedlagd förundersökning. Det gäller misstankarna om brott mot tystnadsplikten i den s.k. Saudiaffären.
1. Vad krävs av medierna vid hanteringen av hemliga uppgifter och dokument? Minsta lilla felsteg eller misstag kan underlätta för myndigheterna att ringa in en källa.
2. Hur har regeringen och FOI (Försvarets forskningsinstitut) hanterat sekretessfrågorna? Hur stämmer överenskommelserna som ingåtts med offentlighets- och sekretesslagstiftningen? Hur får svenska myndigheter använda begrepp som ”secret” som FOI använder i sin sekretesstämpel? Har FOI ingått något sekretessavtal med saudierna och hur se det i så fall ut?
3. Hur långt får en åklagare gå vid maskningen av en nedlagd förundersökning? Det ska vara möjligt för enskilda att se vilka grunder ett sådant beslut fattas på. I det här fallet anser jag att JK gått för långt vid maskningen.
Tags: FOI, JK, Saudiaffären
Meddelarfriheten och det skydd som finns för den är en central del, en grundbult, i våra yttrandefrihetsgrundlagar. I bl.a. Borås Tidning har jag skrivit om några svarta dagar för meddelarfriheten. Läs här eller här.
Tags: meddelarskydd, tystnadsplikt
Händelser kan få oss att tappa andan inte bara bildligt utan även bokstavligen. Det är inte ofta det händer och lika sällan brukar jag av samma anledning tappa skrivförmågan. Men när det gällde ett utredningsförslag om att införa två nya brott, utlandspionage och grovt utlandspionage, var jag tvungen att både ta sats och andas ut djupt för att få meningarna på plats. Det är det mest illa underbyggda och mest långtgående förslaget när det gäller yttrandefriheten på länge. Förslaget skulle försvåra eller t.o.m. omöjliggöra en nödvändig rapportering om militära insatser där Sverige medverkar.
De ord jag kippat fram finns att läsa i dagens Expressen här och här.
Utredningen resonerar inte kring några konkreta händelser eller incidenter. Därför ska frågorna jag ställer i min artikel uttalas med viss retorisk accent.
Reaktioner på debattinlägget:
Expressen nyhetsartikel 2013-03-10
Blogginlägg av Thomas Mattsson, Expressen
Reportern Fredrik Laurin intervjuad i Expressen
Tags: krigsreportage
Alla journalister vet betydelsen av att värna sina källor. Men källskyddet måste också praktiseras och marginalerna för att skydda källan vara rejält tilltagna. Men ibland blir det fel. På senare år har Norra Skåne uppmärksammats. Då fälldes utgivaren för brott mot tystnadsplikten för att medvetet ha publicerat uppgifter som innebar att en källa röjdes. Frågan är om det även kommer att bli fällande dom mot de tre medarbetare vid GP som JK åtalat. I GP:s fall handlar det inte om ett medvetet röjande men det spelar igen roll eftersom brottet inte kräver uppsåt. Har skrivit om fallet i en artikel för Dagens Juridik som kan läsas här eller här.
Av utrymmes skäl togs ett exempel på hur strikt ansvaret är bort ur artikeln. Det återges därför här:
Många gånger är följderna av en publicering svåra eller kanske t.o.m. omöjliga att förutse. Det gäller i synnerhet för personer som sällan eller kanske aldrig tidigare medverkat i en publicering.
Ett exempel på det kan hämtas från en publicering i Göteborgs-Posten från 2001. Tidningen intervjuade fem tjejer i åldern 17 – 18 år om deras syn på dagen-efter-piller. De fem redogjorde för sina allmänna funderingar om abortpillret men berättade också om egna sexuella erfarenheter. Reportern hade noga övervägt publiceringen, talat med ansvariga och vid intervjun medverkade även en skolsköterska. De intervjuade sade sig ha fått förtroende för reportern och hade öppnat sig.
Trots alla försiktighetsteg fälldes publiceringen av Pressens opinionsnämnd. Enligt PON kan man inte begära att ”ungdomar ska kunna överblicka konsekvenserna av en publicering av intima detaljer ur deras eget liv”. Flickorna hade därför utsatts för en oacceptabel publicitetsskada enligt PON.
Ytterligare ett privat företag som finansieras med offentliga medel har nu deklarerat att ”meddelarfrihet” råder för de anställda. Den här gången är det AkadeMedia. Läs artikel publicerad i Expressen här.
Jag har blivit invald i Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp. Ett hedersuppdrag där jag hoppas kunna bidra till att stärka yttrande-och tryckfriheten. Nu under hösten är en av de viktigare uppgifter för gruppen att initiera utbildning och sprida kunskap om källskydd och meddelarfrihet. Läs här.
I dag föreslog socialminister Göran Hägglund att alla – fack, privata och offentliga arbetsgivare – borde enas om en etisk plattform för hur vården ska bedrivas. Läs hans artikel i Svenska Dagbladet här.
I Hägglunds plattform skulle meddelarfriheten skrivas in liksom, om jag förstår det rätt, även offentlighetsprincipen. Det vore enligt mitt förmenade illa och skulle riskera att urvattna begreppet meddelarskydd. På sikt skulle det också riskera att försvaga skyddet för anställda hos myndigheter och kommunala bolag där skyddet i dag gäller med stöd i grundlagen. Läs intervjun med mig som Kommunalarbetare gjorde under dagen här eller här.
Det är för mig fullständigt obegripligt att de fackliga organisationerna ingått kollektivavtal om meddelarskyddet. Dessa avtal är inte mycket värda.
Dagens Nyheter uppmärksammar i dag frågan om insynen i privat verksamhet som bedrivs med skattepengar. Artiklarna finns här och här.
Uppskattningsvis 200 000 personer är i dag anställda i privata verksamhet som finaniseras med skattemedel. Det är främst inom vård, skola och omsorg som kommuner och landsting lagt ut verksamheter på entreprenad. I pengar handlar det om minst 60 miljarder kronor per år.
Till skillnad mot de undersköterskor, fritidsledare etc. som är anställda i kommuner och landsting eller i bolag som dessa äger saknar de 200 000 ett fullgott meddlarskydd. För denna verksamhet gäller heller inte offentlighetsprincipen. Det gör det möjligt för entreprenadföretagen att efterforska vem som läckt en uppgift till medierna och de har också rätt att vidta arbetsrättliga åtgärder mot den som de anser sig ha brutit mot lojalitetsplikten. I värsta fall kan det leda till avsked.
Att bryta mot efterforskningsförbudet eller vidta repressalier mot tjänstemän på myndigheter kan medföra straffansvar enligt grundlagen. Entreprenörer riskerar inga sådana påföljder.
Den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister såg 1995 till att offentlighetsprincipen började gälla för kommunala bolag. Det var en återställare som motiverades med att en stor del av den skattefinansierad verksamheten hamnat utanför insynen. Tio år senare fick de anställda i dessa bolag även ett lagstadgat meddelarskydd och därmed rätt att under anonymitetsskydd lämnar uppgifter för offentliggörande.
Det är dags för en ny återställare. De kollektiv avtal som flera privata förtag ingått med de fackliga organisationerna är inte mycket värda. De blir en chimär och jag är förvånad över att fackliga företrädare inte läst på bättre innan de skrev under. Avtalten är undermåliga och ger de anställda falska förespeglingar.
Kanslichefen vid Rikspolisstyrelsen, Karl Wallin, ångrar att han inte var tydligare. I P4 Örebro förklarar han att han är för yttrandefriheten och att poliser har rätt att kontakta medierna. Han framförde åter det kloka rådet att poliser måste överväga vad de säger till medierna.
Men…
När det gäller den egna organisationen och hur arbetet är organiserat måste uppgifter som poliser lämnar till medierna vara sakliga och sanna.
Det är inte särskilt sakligt sett från ett yttrandefrihetsperspektiv.
I sändningen frågade jag Karl Wallin vem som ska avgöra vad som är sakligt? Ska alla polisers yttranden passera genom något slags ”sanningsfilter” innan de får lämnas till medierna? Även subjektiva upplevelser av hur arbetet är organiserat måste få komma fram även om det senare visar sig att de inte hade saklig grund. Agnarna får sållas från vetet i en efterföljande diskussion/debatt.
Karl Wallin blev mig svaret skyldig.
Meddelarfriheten gör inte skillnad på sanna, halvsanna eller falska yttranden och uppgifter. Inte heller gör lagen någon skillnad mellan sakuppgifter eller löst tyckande.
Inslaget finns här.
DN redogör i dag för hur blivande poliser får veta att de har yttrandefrihet, men inte alltid. Läs här.
Det är kanslichefen vid Rikspolisstyrelsen, Karl Wallin, som på polisaspiranternas första dagar i skolbänken förmedlar denna syn på yttrandefriheten som en partiell rättighet. De manas hålla tand för tunga när det gäller brister inom organisationen och befäl som inte räcker till.
Rätten att lämna uppgifter för offentliggörande är inte obegränsad. För vissa uppgifter, t.ex. uppgifter om hemlig telefonavlyssning, gäller inte de bestämmelser som syftar till att den som lämnat uppgifterna ska skyddas mot repressalier och rätten att vara anonym. Men Wallin gick längre och för långt. Lyssna här.
Wallin säger också förståndiga saker och ger kloka råd, t.ex. hans maning till de blivande poliserna att tänka efter och överväga konsekvenserna av att de lämnar uppgifter. Men dessvärre förtas dessa råd av hans maning om störta möjliga tystnad om polisens tillkortakommanden.
En meddelares rätt att under anonymitetsskydd lämna uppgifter utgör en av de centrala delarna av vår yttrandefrihet. Den är i detaljreglerad i våra yttrandefrihetsgrundlagar och har åtskilliga gånger lett till att uppgifter som bör komma till allmänhetens kännedom också gjort det.
Det spelar som regel ingen roll om man frågar en skvallerreporter eller kommungrävare om synen på källor. Som regel slår de alla med emfas fast att källskyddet är heligt.
Men det räcker inte med att ruva på hemligheten om vem som är källan och inte lämna detaljer om källan som gör att den kan ringas in. Det gäller också att överväga hur man hanterar källmaterial eftersom det kan påverka risken för att källan blottläggs.
Jag vill betona att det endast är den eller de som vid varje given tidpunkt har kännedom om hela situationen som kan göra avvägningen mellan intresset av att sakfrågan drivs framåt, t.ex. genom att publicera hemligstämplat material, och intresset att skydda källan.
Jag har i en artikel i Journalisten använt Dagens Ekos avslöjande av planerna på en vapenfabrik i Saudiarabien som exempel. Utan att ha veta hur redaktionen resonerat i detalj tycker jag att det är motiverat att som utomstående betraktare resa frågan hur Ekot hanterat sitt källmaterial och kommenterat sitt arbete.
Artikeln finns att läsa här.
Senaste kommentarer