Många uppfattar säkerligen begreppet ”privatspanare” som ett sätt att förlöjliga de som håller på med det. Privatspaning är något som rättshaverister och kufar bedriver. En bild framträder av en person som i smårutig hatt smyger omkring i buskaget med förstoringsglas.

Jag använde ordet ”privatspanare” i ett blogginlägg om Göran Lambertz. Då gällde det om han skulle vara tvungen att lämna ut e-brev om Quickfallet. Dessa brev skrev han i egenskap av privatperson och någon skyldighet att lämna ut breven hade han inte.

Den genomgång av materialet kring Quck som Göran Lambertz bedriver sker inte i hans egenskap av justitieråd. Det är inte myndighetsutövning och är därmed att betrakta som privat spaning precis som brevskrivandet (sedan är det en annan sak att hans e-brev blir allmänhandling när de inkommer till polisen). I Ekots lördagsintervju förklarar Göran Lambertz att han ogillar begreppet. Det används nedlåtande menar han. Lyssna här .

Men om det inte är myndighetsutövning vad är det då? Något mellanting mellan privat drivna undersökningar och utredningar som drivs med stöd av lag finns inte. Och det ska vi vara oerhört tacksamma för. En f.d. åklagare eller f.d. Justitiekansler kan inte bedriva någon slags halvofficiell utredning.

Privatspanarna gör en samhällsinsats. Det är många gånger de som ställer de obehagliga frågorna och om de inte ger svaret så kanske en del av det. Alternativt innebär deras insats att idéer av varierande konspirationsgrad punkteras och kan läggas till handlingarna.

En som bedrev privatspaning genom att läsa och ifrågasätta offentliga dokument var Vilhelm Moberg. Hans insatser i en av 1950-talets rättsröteskandaler, Kejnefallet, var betydelsefulla för att punktera en officiell sanning.

Jag får sannolikt ett antal kollegor på mig när jag säger att journalister bedriver en form av privatspaning. Då kallas det grävande journalistiken och sker med nödvändighet utanför och ibland emot samhällets institutioner och intensioner. Men det är privatspaning i någon mening.

Visst finns enstaka kufar bland privatspanarna och journalister med för den delen (Lambertz tillhör inte den kategorin). Men låt dom hållas. De gör trots allt oftast mer nytta än skada. Dags alltså att höjas privatspaningens anseende och låta dem utnyttja sin informations- och yttrandefrihet.

Så är då debatten om införandet av ett integritetsbrott igång igen.

Nu senast hovets advokat Axel Calissendorff på DN-debatt i dag.

Axel Calissendorff har rätt i att bilderna på de bröst som förväntas amma kommande regenter inte har något allmänintresse. Det hävdar heller inte ens utgivaren för Se och Hör som publicerade bilderna på den engelska prinsessan Catherine. För tidningen handlar det om att profitera på en nyfikenhet som, hur illa det än låter, finns hos delar av allmänheten. Bilderna var tagna i smyg när hertiginnan befann sig på privat område. Så visst har hennes och prins Williams integritet blivit kränkta.

Calissendorff drar slutsatsen av detta fall att det borde införas ett integritetsbrott i tryckfrihetsförordningen som skulle kriminalisera integritetskränkningar i grundlagsskyddade medier. Därmed skulle också spridning av sådana uppgifter utanför det grundlagsskyddade området kriminaliseras. Däremot går han inte in på hur en sådan lag borde utformas och undviker därmed de detaljer där djävulen huserar.

Läs Calissendorff här. Jag har skrivit en replik som publicerades under dagen på DN-debatts webbplats, läs här eller här. Ingvar Svensson (KD) har skrivit om kommitténs hantering av frågan i Expressen, läs här.

I Expressen den 23 augusti har jag en artikel om preskriptionstiderna för yttranden på nätet.

Yttrandefrihetskommittén föreslår att artiklar i s.k. arkivdatabaser ska ha en bestämd och kortare preskriptionstid än andra yttranden på nätet. Artikeln går att läsa här eller här.

Medierna i SR uppmärksammade i dag lördag att Bonniers förlag dragit tillbaka den tryckta upplagan av Herman Lindqvists memoarbok. Även om det är tveksamt om det han skriver om Karl-Gustaf Hildebrand utgör förtal av avliden är det insinuant formulerat och falskt att inte berätta vad Hildebrand verkligen sade under Bollhusmötet.

Frågan om ansvarsfördelningen mellan författarens och hans eller hennes förläggare är intressant.

Förlagen brukar två sina händer och säga att ansvaret ligger helt på författaren. Det är bara delvis sant och så behöver det inte vara eller bli. Förlaget kan bli ansvarigt och vad gäller skadestånd ska det bäras solidariskt av författaren och förlaget, man tar helt enkelt pengarna där de finns.

Yttrandefrihetskommittén tog fram en modell (Ansvarsmodellen) som innebar ett ändrat ansvarsförhållande, författaren skulle bli ansvarig endast om det tydligt framgick av boken att det var det man var överens om. Kommittén gick inte vidare med modellen och i det förslag som presenteras på torsdag görs inga förändringar i ansvarskedjorna varesig när det gäller periodiska skrifter eller icke periodiska skrifter.

Här kan ni läs om och höra inslaget i Medierna.

Kolumn om Yttrandefrihetskommitténs arbete i Borås Tidning.

Fritidschefen i Kumla gillade inte ett filmklipp på YouTube. Han kontaktade filmaren och fick honom att ta bort filmen.

Men det dröjde inte länge förrän någon annan lade ut filmen på nytt. Den ständigt vakne och alerte redaktören för Kumla Nytt, Lars Litzén, liksom Nerikes Allehanda har uppmärksammat ingreppet mot yttrandefriheten. Jag har skrivit en kommentar i Kumla Nytt läs här. Artikeln i NA finns här. Och filmen kan ses här.