september 2012

You are currently browsing the monthly archive for september 2012.

Dagens Nyheter får inte ut resultaträkningarna för samtliga konton hos Säpo. Enligt Säpo innehåller handlingarna uppgifter som om de kommer på drift skulle kunna skada deras framtida verksamhet vad gäller arbetet mot terrorism och försvaret av rikets säkerhet. Uppgifterna anses ha ”synnerlig betydelse” för rikets säkerhet.

Regeringen delar Säpos bedömning och fastställer att handlingarna inte kan lämnas ut. Regeringens beslut går inte att överklaga. Läs beslutet här.

Det finns sannolikt uppgifter i räkenskaperna som inte får och inte bör komma ut t.ex. vad gäller kostnaderna hemlig telefonavlyssning, i vart fall inte på detaljnivå. Totalkostnaden för sådana konton skulle däremot kanske kunna lämnas ut utan att det innebär men för en pågående eller planerad verksamhet. Det gäller i synnerhet eftersom DN begärt uppgift för åren 2010 och 2011.

När det gäller konton som personalens kaffekassa, inköp av möbler etc. är det svårt att se att vare sig totalsumman för kontona eller de enskilda posterna inte skulle kunna lämnas ut. Så vida man nu inte ser en fara i att andra stater får kännedom som svenska säkerhetspolisers koffeinberoende eller behov av ergonomiskt utformade stolar.

Men nu blev det totalstopp. Läs artikeln i dagens DN här.

Visst är det många konton och därmed en relativt stor mängd uppgifter som DN vill ha på bordet för sin fortsätta granskning av hur Säpo hanterar skattemedel.

En myndighet som får in en begäran om utlämnade av handlingar som innehåller sekretessbelagda uppgifter har rätt att vägra lämna ut handlingen i sin helhet. Men det finns inget som hindrar myndigheten från att göra en sekretessprövning och lämna ut handlingen med de sekretessbelagda uppgifter maskade.

Framstår anmälan som alltför oprecis eller omfattande kan och bör myndigheten kontakta den som begärt ut uppgifterna för att veta vad vederbörande vill ta del av och hitta en ”lösning”. Det vore helt i linje med den serviceskyldighet som gäller. I förvaltningslagen slås nämligen fast att myndigheterna ska lämna råd till allmänheten i den omfattning som krävs i det enskilda fallet bl.a. vad gäller utlämnande av allmänna handlingar.

Säpos hantering av DN:s begäran har nu blivit en huvudvärk för regeringen och i synnerhet justitieministern. Det framstår som onödigt och hade sannolikt kunnat undvikas om Säpo inte bara åberopat sitt arbete för att försvara vår författning utan också levt upp till den.

Efter drygt tre år har jag nu lämnat mitt uppdrag som sekreterare i Yttrandfrihetskommittén.

När jag tog uppdraget varnades jag för att jag därmed trädde in i utredningsmörkret. Om det är jag som utvecklat ett mörkerseende eller om det faktiskt är ganska ljust där inne kan kanske diskuteras. Jag håller på det sistnämnda.

Jag har hållit en föreläsning på Stockholms universitet, Institutionen för mediestudier, om yttrandefrihetslagarna och kommitténs arbete. Föreläsningen går att se här.

En meddelares rätt att under anonymitetsskydd lämna uppgifter utgör en av de centrala delarna av vår yttrandefrihet. Den är i detaljreglerad i våra yttrandefrihetsgrundlagar och har åtskilliga gånger lett till att uppgifter som bör komma till allmänhetens kännedom också gjort det.

Det spelar som regel ingen roll om man frågar en skvallerreporter eller kommungrävare om synen på källor. Som regel slår de alla med emfas fast att källskyddet är heligt.

Men det räcker inte med att ruva på hemligheten om vem som är källan och inte lämna detaljer om källan som gör att den kan ringas in. Det gäller också att överväga hur man hanterar källmaterial eftersom det kan påverka risken för att källan blottläggs.

Jag vill betona att det endast är den eller de som vid varje given tidpunkt har kännedom om hela situationen som kan göra avvägningen mellan intresset av att sakfrågan drivs framåt, t.ex. genom att publicera hemligstämplat material, och intresset att skydda källan.

Jag har i en artikel i Journalisten använt Dagens Ekos avslöjande av planerna på en vapenfabrik i Saudiarabien som exempel. Utan att ha veta hur redaktionen resonerat i detalj tycker jag att det är motiverat att som utomstående betraktare resa frågan hur Ekot hanterat sitt källmaterial och kommenterat sitt arbete.

Artikeln finns att läsa här.

Författaren och journalisten Anders R Olsson har avlidit efter en tids sjukdom. Han lämnar ett tomrum efter sig som det gäller för oss andra att försöka fylla. Jag har skrivit ett kort minnesord om Anders i Scoop som ges ut av föreningen Grävande Journalister där vi bägge varit anställda som kanslichefer.

Det blir allt vanligare att myndigheter vägrar att lämna ut uppgifter med hänvisning till att det kan skada enskildas affärsintressen. Vanligare därför att det också blir allt vanligare att skattepengar slussas ut till entreprenörer.

Och visst är det många gånger motiverat med för sekretess för ekonomiska uppgifter på detaljnivå hos enskilda som t.ex. levererar tjänster och produkter till det allmänna.

Men därifrån till att gå så långt att hemlighålla vilka som med allmänna medel utför uppgifter som samhället beställt torde inte vara motiverat.

Reportrar på Svt fick avslag på sin begäran att få ut uppgifter om vilka som uppdragits att utföra Fas 3, hur många de sysselsätter samt hur mycket de fått i ersättning. Arbetsförmedlingens beslut stod sig i kammarrätten. Uppgifterna ansågs inte kunna lämnas ut eftersom det inte står klart att enskilda inte skulle lida men eller skada om uppgifterna lämnats ut. Läs mer om detta finns att läsa på Svt:s webbplats här.

Tanken med offentlighetsprincipen är att medborgarna ska kunna kontrollera hur våra gemensamma resurser, läs skattemedel, används. När det gäller verksamheter som läggs ut på entreprenad, som t.ex. fas 3, faller rätten till insyn bort och anställda hos entreprenörerna, omring 200 000 personer, omfattas inte av meddelarskyddet som är tänkt att parera sekretessbestämmelser som slagit blint.

Arbetsförmedlingens beslut kan diskuteras. Det kan ifrågasättas hur enskildas affärer eller affärshemligheter skulle kunna skadas om det blev känt hur mycket ersättning de får per person som finns i fas 3.

Men låt oss lämna den fråga tills vidare och bege oss till Uppsala. En reporter på UNT fick avslag på sin begäran att få ut namnen på de företag som tar emot fas 3 bidrag. Begäran omfattade alltså inte några ekonomiska uppgifter utan endast vilka Arbetsförmedlingen anlitat för fas 3 placeringar. Även denna gång motiverade af sitt avslag med  hänvisning till enskildas affärsintressen. Utgången i kammarrätten borde den här gången bli en annan. Artikel i UNT finns att läsa här.

Det lär bli skäl att återkomma till frågan.

Expressen publicerar i dag ett intressant och innehållsrikt dokument om de s.k. Quickbreven, artikeln finns även här . Svenska Dagbladet har också publicerat en initierad artikel, eller läs här.

Den intensiva e-post kontakten mellan främst justitierådet Göran Lambertz, advokat Claes Borgström, förre åklagaren Christer van der Kwast och polismannen Seppo Penttinen vid polisen i Sundsvall reser frågor om gränsen mellan privat och offentlig verksamhet.

Först ska sägas att alla handlingar som finns på en myndighet inte är allmänna. På t.ex. regeringskansliet torde det finnas mängder med dokument och e-brev som berör partistrategiska frågor. Där finns också privata dokument och e-brev precis som på alla myndighet och andra allmänna organ. Dessa liksom ett antal andra former av handlingar är inte att betrakta som allmänna. En handling blir allmän först när den berör myndighetens verksamheten och när den inkommit eller upprättats på myndigheten. Sedan är det en annan fråga om uppgifterna i handlingen är offentliga eller skyddas av sekretess.

Det pågår ingen förundersökning mot Quick för mord, tvärtom har tre av de fällande domarna upphävts, och Göran Lambertz är att betrakta som en privatspanare. I denna sin egenskap har han sökt stöd och råd hos ett antal personer. De e-brev som han utväxlat genom och förvarat i Högsta Domstolens e-postsystem är inte av karaktären att han skrivit dem å tjänstens vägnar. De är därför att betrakta som ”privata” där. Sedan är det en annan fråga hur omdömesgillt det är att använda tjänsteadressen för sådana e-brev men det är mer en intern angelägenhet för den sista utposten i vårt rättssystem, Högsta Domstolen, att reda ut. Lambertz hade ingen skyldighet att ens ta ställning till om breven kunde lämnas ut. Att han sedan ändå gjorde det är en annan sak och vittnar om hans oräddhet och öppenhet. Några formella förbehåll för hur handlingarna sedan används kunde han därmed inte ställa.

Samma brev är också att betrakta som privata när de förvaras hos pensionären van der Kwast liksom hos advokat Claes Borgström. Men när det gäller e-breven till och från Seppo Penttinen hamnar frågan i ett annat ljus. Det han bidragit med är att betrakta som tjänsteutövning. Han är i tjänst och deltog i utredningen mot Quick. Hans insats i privatspaningen har också tydligen skett med polisledningens goda minne. En fråga som tornar upp är hur rimligt är det att polisresurser ställs till en privatspanares förfogande? Visst ska Penttinen och andra poliser serva allmänheten och medierna med uppgifter men frågan är i vilken omfattning som kan anses rimlig och om de överhuvdtaget ska utför nya utredningar på uppdrag av någon annan än sin arbetsgivare? Det gäller i synnerhet som ärendet lämnat polisstadiet för länge sedan och nu är föremål för domstolsprövning.

Enligt min uppfattning utgör de e-brev som inkommit till eller upprättats av Penttinen och förvaras hos polismyndigheten i Sundsvall allmänna handlingar. Därmed är de möjliga att begära ut. Hade det skett enligt denna den formella vägen och inte via privatpersonen Göran Lambertz är det mycket möjligt att polismyndigheten kunnat sekretessbelägga de nedsättande och insinuanta formuleringarna om Leif GW Persson. Underhållningsvärdet av e-breven hade då minskat något vilket kanske hade varit till gagn för själva sakfrågan.

DN uppmärksammar att Google har en stark ställning och blockerar information. Sin starka för att inte säga dominerande ställning har företaget skaffat sig genom att skapa attraktiva tjänster. När tillräckligt många använder en sådan tjänst och den som tillhandahåller den bestämmer sig för att t.ex. blockera vissa webbplatser är det lätt att säga att det är censur. Visst begränsar det, eller rättare försvårar, det för användarna att få del av information men någon begränsning av yttrandefriheten är det egentligen inte frågan om.

Yttrandefriheten som den kommer till uttryck i våra grundlagar och andra länders konstitutioner reglerar i huvudsak bara vad som gäller mellan enskilda och det allmänna. Frågor som rör relationen mellan ett företag och dess kunder lägger sig som huvudregel en demokrati inte i. Det är upp till enskilda att avgöra vem de vill anlita och företag har motsvarande rätt av bestämma sin kundkrets. Staten gör bäst i att hålla fingrarna borta för yttrandefrihetens skull. Ett staligt ingripande kan däremot bli nödvändigt om ett eller några få företag skulle få monopol på t.ex. internetaccess. Då är det motiverat att begränsa deras möjligheter för enskilda att ta del av eller sprida yttranden. Så har vi t.ex. haft det sedan 1950 då Posten förbjöds att vägra dela ut skrifter med hänvisning till deras innehåll.

Artikel i DN kan läsas här. eller här

Att dra in utgivningsbeviset för periodiska skrifter var Karl XIV Johan sätt att försöka kväsa kritiska röster. Det var ett kreativt men inte särskilt framgångsrikt sätt att få tyst på bl.a. Aftonbladet.

Halmstad tingsrätt att godkänt en åklagarens krav att dra in en webbadress, den anses förverkad och får inte användas. Domen är överklagad och förhoppningsvis kommer den hovrätt som får fallet att upphäva indragningen precis som andra hovrätter upphävt beslag av datorer som använts för brottstlig verksamhet.

Har skrivit en artikel i Expressen om domen. Läs här. Domen finner du här