Först ut är Timbros Medieinstitut som offentliggjort sin syn på min skiss till ett framtida medieetiskt självsanerande system. Yttrande som finns att läsa här eller här. Yttrandet är i positivt till förslagen men anser att de inte går tillräckligt långt när det gäller juridiska personers möjligheter att få upprättelse när de utsatts för en publicitetsskada.

Sim (O), Institutet för Mediestudiers remiss finns att läsa här eller här.

Enligt JK är uppgifterna som publicerats inte av den digniteten att deras avslöjande kan anses innebära men för rikets säkerhet, de är inte tillräckligt betydelsefulla. De medier som publicerat uppgifterna har därmed inte begått något brott. Därmed har heller inte den eller de som lämnat uppgifterna gjort något olagligt. Eftersom utredningen inte indikerar att några allmänna handlingar med sekretessbelagda uppgifter kommit i orätta händer kan heller inte efterforskning av källorna göras av den anledningen.

Meddelarfriheten har därmed dragit det längsta strået. Frågan är vilken längd det är på försvarsminister Karin Enström och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegrens strån? De bägge har med varierande indignation kritiserat att uppgifterna om den bristande incidentberedskapen blivit allmänt känt även bland svenska folket.

JK:s beslut kan läsas här och artikel i Svenska Dagbladet 2013-06-19 här.

När Carl Andersson begär ut uppgifter från Trafikverkets hastighetskameror kontaktar Trafikverket polisen och undrar om de är intresserade av uppgifterna. Därmed skulle de falla in under förundersökningssekretess och Trafikverket skulle inte behöva lämna ut uppgifterna. Så blir det också vilket framgår av SvT:s inslag som kan ses här eller läsas här.

Det är naturligt och nödvändigt att myndigheter samarbetar för att utreda brott. Men det märkliga i det här fallet är att Trafikverket kontaktar polisen och frågar om de önskar vissa uppgifter som polisen inte efterfrågat först när uppgifterna begärts ut av SvT och med den oförblommade kommentaren att uppgifterna annars blir offentliga.

Trafikverkets chefsjurist säger att det är normalt och helt korrekt att myndigheter gallrar i sina handlingar. Det är sant och inget att säga om. Men gallringar ska ske med största omsorg enligt gällande regler och med en marginal så att inget som bör sparas går förlorat och inte kan återskapas.

Allt som kan tänkas ha betydelse för en förundersökning och en ev. rättegång ska sparas. Den korrespondens som leder fram till att polisen begär in uppgifterna från kamerorna kan tyckas ha ett ringa värde – i dag. Men de är trots allt av den digniteten att de beskriver hur en myndighet hanterat allmänna uppgifter och de kan dessutom få betydelse i andra sammanhang i framtiden. Den tjänsteman på Trafikverket som raderar sin e-post korrespondens med polisen har därför enligt min uppfattning begått ett fel. Frågan bör bli föremål för en prövning av JO.

Det är också intressant i sammanhanget att notera att polisen i Uppsala gör en annan bedömning och har sparat e-breven mellan polisen och Trafikverket.

Medierna i dag belyser betydelsen av källskydd och tar upp de två nämnda fallen ovan. Du kan lyssna här eller här.

SvD:s reporter Mikael Holmström och jag är överens om det mesta. Men till skillnad mot Holmström menar jag att det kan finnas fall när man inte bara bör utan till och med kan vara skyldig att lämna ut ett dokument med heliga uppgifter. Det kan gälla om en myndighet vidtar åtgärder som hotar enskildas säkerhet eller ett starkt allmän intresse. Det finns också tillfällen när en reporter inte bara kan bli skyldig att lämna ut namnet på en källa utan också bör göra det.

Men i den så kallade Saudiaffären och DN:s reportage om en gömd flykting utan uppehållstillstånd finns inga sådana skäl. Vad gäller Saudi-affären finns min artikel i Expressen att läsa här. För att förtydliga vad som sades i Medierna vill jag bara åter poängtera att Ekots ovarsamma publicering ledde till att JK kunde nå så långt i sin utredning att en person delgavs skälig misstanke om brott mot tystnadsplikten. En annan förundersökning som gällde en källa i samma affär lade så gott som omgående ned eftersom antalet personer som kunnat lämna uppgiften var så många att vidare undersökning inte hade varit meningsfull.

Uppgifterna om hur DN lämnat uppgifter om den enskilde har klara paralleller till Göteborgs Posten oförsiktiga publicering som ledde till att en kvinna som lovats anonymitet kunde kännas igen. Där precis som i DN fallet handlar det om en kombination av en bild och uppgifter i texten. I GP fallet står en fotograf, en reporter och en nattchef åtalade för brott mot tystnadsplikten. DN fallet kan mycket väl leda till att JK inleder en förundersökning mot fotografen och reportern samt eventuellt andra på DN som aktivt bidragit till att källan kunnat identifieras. Min personliga uppfattning är att samhället genom JK inte ska lägga fingrarna emellan utan beivra sådana brott mot anonymitetsskyddet. Ekot får väl sägas klara sig undan med blotta förskräckelsen för att inte dra på sig JK:s uppmärksamhet för publiceringen av dokumenten med hemliga uppgifter. Hade JK fått fram bevis som fällt källan hade det kunnat resultera i att JK därefter inlett en förundersökning mot Ekot. Det kan låta absurt men det hade inte bara varit möjligt utan också logiskt och önskvärt.